Minnesverser

1

Flitig så länge krafterna räckte,
fridsam och nöjd har Du levat Din tid.
Somnat när allmakten livslågan släckte,
ljust är Ditt minne Vila i frid

2

Så ärligt och troget Du tjänat
för mödorna aldrig Du vek.
Din blick var så öppen, så trofast,
ditt hjärta det kände ej svek.

3

Varmt var Ditt hjärta
och glatt Ditt sinne.
Ljust och soligt
lyser Ditt minne.

4

Du gick så stilla Din väg i livet,
så tyst och trogen Din plikt Du gjort.
Hav tack för allt Du i kärlek givit,
ditt minne lever Det går ej bort.

5

Allt av rosor som Du skänkte,
allt av kärlek som Du gav
allt det goda som Du tänkte
jordas ej uti Din grav.

6

Två ögon som lyst är slutna,
två flitiga händer lagt sig till ro.
Så vilar det vackra förflutna
i minnenas helgade bo.

7

Ditt goda varma hjärta har slagit sitt sista slag. Nu vilar Du fri från smärta efter Din rastlösa arbetsdag.

8

Du kämpat så tåligt och länge, ditt hjärta för alla haft tid. Din hjälpande hand har nu domnat, vi önskar Dig vila i frid.

9

Nu tomt det efter Dig har blivit, det känns som solens ljus för oss gått ner. Ty ingen såsom Du har kärlek givit, din plats kan aldrig fyllas mer.

10

Stilla så stilla gick solen ner slutad är arbetsdagen. Hjälpande handen ej räckes mer, strålande ögat ej mer mot oss ler minnet det ljusa förbliver.

11

Någonstans inom oss är vi alltid tillsammans

12

Mötas och skiljas är livets gång, skiljas och mötas är hoppets sång.

13

Minnet vår glädje,
återseendet vårt hopp.

14

Lika stilla som Du levat, lika stilla gick Du bort.

15

Minnen som rör vid vårt hjärta går aldrig förlorade.

16

Vara samman, skiljas, fara det är så vårt öde är bestämt att bli.

17

En tröst i sorgen Gud oss ger, att den vi älskar ej lider mer.

18

Tåligt och god har Du levat Din tid. Tacksamt vi önskar Dig, vila i frid.

19

Skön är friden, vilan i Din tysta grav. Du har fyllt Ditt värv i tiden. Ödmjukt tack för allt Du gav

20

Ditt goda hjärta, ditt ljusa sinne. Hos oss skall leva i tacksamt minne.

21

Du går ifrån oss men är ej borta. I våra tankar du lever kvar.

22

Stilla kom döden kom som en vän. Tog dig i handen och förde dig hem.

23

Ljuvt är att vila när krafterna domna. Skönt i den eviga vilan få somna.

24

Ärlig och strävsam var din vandring, stilla och fridsamt gick du bort.

25

Hur skönt att somna när dagen är slut. Hur skönt att vila från lidandet ut

26

Ty du, blott du var livet, när det var som vackrast och bäst. Och mycket blev Dig givet, men alltid gav Du mest.

27

Du var så trött din bleka kind, nu smeks till ro av evighetens vind. (Alt. höstens vind vårens vind sommarens vind)

28

I minnet du lever, du finns alltid kvar. I minnet vi ser dig, precis som du var.

29

Allt är givet människan som lån

30

Det finns en glädje större än sorgen. Glädjen att minnas.

31

Minnet skall vårda vad livet ägde Saknaden visa vad döden tog.

32

Som ljusen sakta brinna i sina stakar ner Så slutar våra dagar Vi har dem icke mer

33

Två ögon slutna Två händer knäppta i stilla frid.

34

Minnenas skira regnbåge är vår levnadsbro till Dig

35

Gråt ej för att jag är borta gläds för att jag har funnits.

36

Liten blomma på mossig stig Glöm ej mig älskade vän, vila i frid.

37

Vi ville så gärna behålla Dig kvar men Din stund på jorden fullbordad var

38

Snart kyrkans klockor mana oss, att lämna Dig i frid Vi viska alla, tack för allt vi mötas om en tid.

39

Där borta där vindarna sjunga sin eviga jubelsång Vi glömma sorgerna tunga och mötas åter en gång.

40

Ack, huru litet veta vi när ödets timma slår Och ännu mindre anar vi vem kallelsen får.

41

Tack för vad du givit Tack för vad du var Tack för ljusa minnen som du lämnat kvar.

42

Inte trodde jag vi dig skulle mista. Att ögon som strålat så klart skulle brista.

43

Gud giv mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra Mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.

44

Vi tackar för allt vad i livet du skänkt För kärlek och lycka Vad vackert du tänkt För allt vad du gjort för de dina

45

Så stilla kom döden den kom som en vän. Den tog dig i handen och förde Dig hem.

46

Kanhända vi på väg till något annat En flyktig stund i denna värld har stannat Kanhända livet här är blott ett hinder På vägen dit där intet jordiskt binder

47

Gud för dig är allting klart allt det dolda uppenbart Mörkret är ej mörkt för dig och i dunklet ser du mig.

48

Minnenas irrbloss susa snart kring din tysta grav. Tack för ditt minne ljusa tack för den kärlek du gav.

49

Nu brustit har ditt trogna varma hjärta, din kära röst för alltid tystnat har Du lämnar oss i sorg och smärta, men ljust och vackert står ditt minne kvar.

50

Lyckliga åren har svunnit smärtornas år likaså. Sorgen nu fyller vårt hjärta men lyckliga minnen består.

51

Vi alla som känt Dig och vet hur Du var, önskar så att Du bland oss fanns kvar. Men nu när Du gått dit vi alla ska gå med glädje vi minns allt det fina ändå.

52

Stilla Du somnade in ifrån världen Soliga minnen Du lämnade kvar

53

Låt oss minnas de soliga dagar då sorg och smärta fjärran var Låt oss minnas de glädjedagar då vi alla tillsammans var.

54

Minnet lever det kan ej jordas Det kan ej gömmas bland stoft och grus. Nej, det skall leva i fågelsången I blomsterdoft och i vindens sus.

55

Tyst och stilla har du levat, Tyst och stilla gick du bort Vi ditt minne älska, vörda Vila i frid.

56

Som dagen är slut då solen gått ner Din levnad är slut, du finns ej mer. Men minnet skall leva hos dem du höll av De som närmast och kärast i livet Dig var.

57

Tack o Gud för vad som varit Tack för allt vad Du beskär Tack för tiderna som farit Tack för stunden som nu är

58

Arbetsfyllt och strävsamt har ditt liv varit Lugn och stilla blev din död

59

Du bäddas i hembygdens soliga famn Där inga bekymmer skall trycka Vid barndomens kyrka Du hunnit i hamn Där Dina kära Din kulle skall smycka Det är barndomens klockor som ringa Och frid är den hälsning de bringa

60

Det suckar av vemod då banden de brista Det tar om vårt hjärta då kära vi mista Din blick har slocknat Din röst har tystnat Du funnit frid

61

Ditt hjärta som klappat så varmt för de dina ögon som vakat och strålat så ömt Har stannat och slocknat till sorg för oss alla Men vad du oss gjort skall aldrig bli glömt

62

Du styrde, du ställde, du ville oss väl. Du älskat oss alla av hela din själ. Välsignat vare ditt minne.

63

Ett verksamt liv har slocknat ut En flitig hand har domnat Din arbetsdag har nått sitt slut Och i Guds hand du somnat Din kära stämma tystnat har Men vackert står ditt minne kvar.

64

För omsorg stor och all din strävan För varma tankar du oss i livet skänkt För alla ljusa, vackra minnen Hav tack långt bortom livets gränser.

65

Givmild och trofast var du i livet, tungt är idag att stå vid din bår. Allt som var vackrast och bäst du givit, tacksamt vi tänker på flyktade år.

66

Hur tomt det efter dig har blivit Det känns som solens ljus för oss gått ner Ty ingen såsom Du har kärlek givit Din plats kan aldrig fyllas mer

67

Stilla och god har du varit i livet Stilla och tyst ifrån oss du gick Tack för all glädje Du skänkt oss.

68

Stilla, så stilla du käre nu slumrar Borta från sjukdom och strid Stor är vår saknad men dock vi dig unnar. Vila i frid.

69

Så vila i frid ty dagen är slut, ditt redbara hjärta har somnat. Din livsgärning lever, den sinar ej ut, fast handen i döden har domnat Vi tacka för allt vad i livet Du skänkt För kärlek och omsorg vad vackert Du tänkt Må klockorna ringa till vila.

70

Tack för allt du oss har skänkt, för oss du strävat, på oss du tänkt. Ditt goda hjärta, ditt ljusa sinne. Hos oss skall leva i tacksamt minne.

71

Vi hann ej säga dig farväl ty döden kom så fort. Men nu vi säga dig vårt tack vid evighetens port.

72

När krafterna ständigt domna, och ögat sin glans har mist. Så skönt att från allt få somna och vilan finna till sist

73

Gud märker när stegen är tunga och trötta de älskades drag. Han märker när krafterna sviker och hjärtat slår mattare slag Då öppnar han kärleksfullt famnen och låter dem somna i frid.

74

Min älskade från våra ungdomsår aldrig, aldrig mer Din hand jag hålla får.

75

Hand i hand från ungdomsåren Vi troget vandrat med varann Vi delat kärlek, hopp och frid Vi delat sjukdom, sorg och strid.

76

Så har vi vandrat du och jag i kärlek, hand i hand. Så har vi delat varje dag i våra drömmars land, Vår lycka var vår rikedom, nu har du gått, min hand är tom.

77

Det fanns för oss alla ett rum i ditt hjärta För alla utav oss du gjorde ditt allt Du deltog med oss i vår glädje och smärta Hav tack, lilla pappa, hav tack för allt.

78

Mor har räckt dig handen du har fattat den. På den andra stranden Har ni mötts igen.

79

Nu, käre Far, Du från oss farit Upp till en annan, bättre värld Vi tacka Dig för vad Du varit Vid hemmets lugna varma härd De vackra minnena av Dig Skall ständigt lysa på vår stig

80

Sov gott, käre Far i gravens ro Hav tack för Din kärlek, Din möda och tro

81

Tom blir platsen i hemmets vrå Tung blir vägen att ensam gå Tack käre make för de år som gått Tack käre Far för allt vi fått

82

Älskade Pappa, Make och Vän Vi står här med gråt och med saknad Spill inga tårar, sa Du, när jag dör Det är inget att gråta för I minnet lever jag ju kvar Ingen kan dö som levat har Tänk er, som om jag tog en promenad Vi ses igen, inte nu, men om ett tag

83

Nu rösten har tystnat och handen som smekt har fallit så stilla ner Och kärlekens glimt, som i ögat lekt, har slocknat och tänds aldrig mer

84

För allt vad Du var vill vi ödmjukt stå med händerna knäppta till bön Tack, älskade Make, min Pappa och vän, När livet är slut får vi mötas igen

85

Du var mitt allt mitt allt i evighet

86

Ett hjärta av godhet har slutat att slå, den eviga vilan har kommit. Oändlig är saknaden bitter och stor, dock finnes en tröst du sover i ro.

87

Slumra gott du kära, hav tack för allt du gjort. Vi skall i hjärtat bära, ditt minne rikt och stort.

88

Så trött, så svag och matt du var av sjukdom lång och svår. Nu vilans famn du funnit har, så skönt du slumra får.

89

Ditt unga varma hjärta har slagit sitt sista slag. Nu vilar du fri från smärta som livet så rikligt gav.

90

Minnet tar du ej i graven ljust bland oss det lever kvar. Mor/Far hav tack för allt du gav, under arbetsfyllda dar.

91

Nu du slutat lida och till vila lagt dig ner, nu du funnit har den friden, som ej denna världen ger.

92

Jordens oror viker för den frid som varar.

93

Skön blir nu vilan som Herren dig ger. Gott är att veta du lider ej mer.

94

Din verksamma dag har nått sitt slut, din ordnande hand har domnat. Aftonen kom, du kämpat ut, i frid du stilla har somnat.

95

Strävsamt och nöjd har du levat din tid, ljust är ditt minne. Vila i frid.

96

Herren är min herde, mig skall intet fattas.

97

I Kristus det hopp är oss givet att döden är porten till livet.

98

Händer knäppta ögon slutna, livets sista krafter brutna. Fröjd som jublat, tår som runnit, kval och oro allt försvunnit.

99

Allt vad du lidit vi nog ej förstått, men troget du kämpat och målet du nått. Vi ville så gärna behålla dig kvar, men ditt livsverk på jorden fullbordat var.

100

Nu slut är smärtan du funnit frid, men lämnar hjärtan som saknar dig.

101

Natten sänker sig stilla ner, världens oror ej brusar mer.

102

Ro efter mödan vila så skönt.

103

Din trötta fot nu vila fått många tusen steg för oss du gått, så villig i det sista. Tack Far/Mor kära för omsorg vår allt ifrån barnaår och sedan genom livet.

104

Nu du funnit hamnen, vila i Faders famnen

105

Aftonens stjärna lyser så blid Sov lilla Mor/Far vila i frid.

106

Tyst och stilla gick du genom livet. Styrde och ställde alltför dina käras väl. Nu du lämnat detta jordelivet, att hos Herren vila få.

107

Hur skönt att i ålderns och levnadens höst, få lägga sitt huvud till vila.

108

Tack Mor/Far för ljuset som du lät på barndomsstigen falla. Tack Mor/Far för dina tusen steg och dina mödor alla.

109

Tung är sorgen, svår att bära. Tomt det är i hemmets vrå. Men vad allt du gav mig kära, finns i minnet kvar ändå.

110

Ro vi unna nu ditt hjärta, frid som icke världen ger.

111

Ditt öga för alltid har slutits, ditt hjärta klappar ej mer. Hav tack kära Far/Mor för minnet du lämnat kvar.

112

Hur gränslöst litet veta vi när dödens timma slår. Och lika litet ana vi vem kallelsen då får.

113

Ditt varma hjärta slår ej mer. Din ljusa blick ej mer vi ser, blott minnen återstår.

114

Av smärtor tyngd, av mödorna trött. Du älskade Far/Mor sov gott, sov sött. Vi bäddar dig stilla i gravens ro. Hav tack för din möda, din kärlek och tro.

115

Han ser när stegen blir tunga, och matta den älskades drag. Han märker när krafterna svika och svaga blir hjärtats slag. Då låter han aftonen komma så ljuvlig mild och blid. Och sluter i fadersfamnen den trötte han kallar till sig.

116

En trött liten mamma till vila nu gått. Vi tackar för den kärlek och omsorg vi fått.

117

Tack kära Mor/Far för gångna tider, för dina tankar om vårt väl. Nu vilar tanken, ej du lider nu har du ro till kropp och själ.

118

Stilla, sås stilla du kära nu slumrar borta från sjukdom, oro och strid. Stor är min saknad men dock jag dig unnar vila, ja vila i frid.

119

Din godhet lyser vackert kring ditt minne, och tacksamhet skall dröja vid din grav.

120

Tack för allt vad i livet du skänkt, för kärlek och omsorg, vad vackert du tänkt. Må klockorna ringa till vila.

121

Det susar av vemod, när banden de brista. Det känns tungt, när den kära vi mista. dock stilla vi viska sov gott, kära mor.

122

Tack för vad du gjort och velat, tack för kärlek stor vi fått. Glädje, sorg med oss du delat. Var välsignad Far/Mor sov gott.

123

Tack för vackra minnen under år som flytt. Nu till fridens ljusa boning, är ditt hem förbytt.

124

Allt är nära, allt är långt ifrån. Allt är givet människan som lån.

125

Din omsorg och din kärlek stor, för evigt i vårt sinne bor. Din visdom i vårt hjärta gror. Tack kära mor.

126

Tyst är vår hälsning, den sista och kära. Sov lilla Mor, sov i ro.

127

Sakta kom ängeln och log, löste de jordiska banden, viskade nu är det nog.

128

Aldrig kommer vi att glömma vad du gjort i gången tid. Tack för all din omsorg ömma. Tack du kära, sov i frid.

129

Tigande tysta tårar, namnlös sorg utan ord. Saknaden i hjärtat sårar, sov gott kära Far i ro.

130

Skönt att få vila när krafterna domna, trött efter årens möda och slit. Vi önskar dig alla, vila i frid.

131

Du somnade stilla när färden var slut. Må klockorna ringa till vila.

132

Plötsligt var lyckan förvandlad av ödet. Allt blev dystert, så mörkt och så kallt. Borta är glädjen, kärleken, stödet. Ty du var min trygghet, min tröst, mitt allt.

133

Ditt varma hjärta, ditt goda sinne, hos oss skall leva i tacksamt minne.

134

Du möter oss ej mer som förr välkomnande där hemma. Vid barndomshemmets kära dörr, där hörs ej mer din stämma.

135

Stilla, så stilla har du somnat. Flitiga händer har domnat. Vi ville så gärna behålla dig kvar, men ditt livsverk på jorden fullbordat var.

136

Frid viskar träden kring hemmet du älskat. Tack kvittrar fåglarna som var morgon dig hälsat, och tyst sjunger vinden farväl.

137

Farväl kära Mor/Far, slut är din smärta. Tack för din kärlek som varit så stor. Allt har du skänkt oss av hela ditt hjärta. Minnet av dig hos oss alltid skall bo.

138

Ljuvaste kärlek som allting skänkte, ömhet som aldrig på mödorna tänkte. Omsorg som allting bar, din kärlek det var.

139

Tack för kärlek du oss givit. Tack för vad du offrat, lidit. Tack för godhet och omsorg stor. Tack för allt du kära Mor.

140

Allt för mig i livet du var, älskat minne du lämnat kvar.

141

Hur tomt det efter dig har blivit, det känns som solens ljus gått ner. Ty ingen såsom du oss kärlek givit, din plats kan aldrig fyllas mer.

142

Minnena sakta susa över din tysta grav. Tack för minnen ljusa, tack för all kärlek du gav.

143

Hastigt kom döden, Gud ville det så, det bästa kan Herren allena förstå. Det är vår lott att äga och mista, se banden knytas och banden brista.

144

Din blick ej mer sitt varma solsken skänker åt mig nu sänkt i sorgens natt. Mitt hjärta där i stilla smärta tänker, på dig min kära oförglömliga skatt.

145

Vi frågar oss varför ditt liv blev så kort, och varför du skulle så ung gå bort. Famlande söker vi efter svar. När endast minnet av dig är kvar.

146

Minnets rosor vissnar aldrig

147

Med saknad och vemod vi minns dig, som slutat din vandring på livets väg. Du ville det goda, så lugnt var ditt sinne. Välsignat vare ditt minne.

148

Nu faller tårarna tungt på din kista. Sorgens och saknaden bittra tår. Du var solskenet in i det sista, det blev tomt, när ej mer vid vår sida du står.

149

Nu rösten tystnat och handen domnat, som knutit samman ett hem så kärt. Hur tyst och tomt är det ej här hemma, när den vi älskat oss lämnat har men i vårt minne du lev er kvar.

150

Du lämnade livet, vi stannade kvar. Men djupt i vårt hjärta vi gömmer, ett rum där du bor, ty allt du oss gav. Vi aldrig, nej aldrig det glömmer. Stor var din kärlek, god var din själ. Nu vi dig säga ett sista farväl.

151

Tomt är hemmet och tomt bland vänner, ej finns det ord, för den sorg vi känner.

152

Sakta steg Han fram till bädden, löste stilla själens band. Bar den med sig upp till ljuset. Till det stora fridens land.

153

Nu dagen är slutad, den kommer ej mer. I hemmet det kära vi aldrig dig ser. Nu sorgen oss smärta, vår saknad är stor, men hoppet vi äger, i himlen du bor.

154

Ofta ställs frågan, det ges inget svar. Livet har tystnat, blott minnen är kvar.

155

En trött liten mor med silvergrått hår. En panna som plöjts av bekymmer och år. Med blick som var leende, solig och klar. Så lever den bild bland de dina kvar. Vid sidan av far du snart skall få ro. Vi unnar dig vila, tack kära mor.

156

I sorgens stilla stunder så månget minne vaknar. Och varma tankar vandra till kära som vi saknar.

157

Med saknad i hjärtat vi tar farväl, av en vän som ville oss alla så väl. Med mänsklig värme du nära oss gått, vi innerligt önska du friden har nått.

158

Ett år, en dag, ett ögonblick i sänder, så tyst och stilla rinner bort. Om mycket eller litet händer, är tiden alltid lika kort. Det nyttar ej att se sig om, den tid som var, som är, som kom. Var blott ett lån från evigheten.

159

När dina steg har tystnat, finns ändå ekot kvar. När dina ögon slocknat, vi alla minnen har. Vi spar dem i vårt hjärta, tar fram dem då och då. Så kommer du för alltid, att vara här ändå.

160

Någonting brister stilla, en röst och en sång dör ut. Och strax förnimmer man tydligt att ingenting är som förut. Men skönt skall minnet leva som gräs över jord och grus och vad som sådde skall växa och blomma i himmelskt ljus.

161

Jag vill binda en krans av minnen de vackraste och finaste jag har. Jag vet att den aldrig vissnar, hos mig finns du alltid kvar.

162

Ett hjärta så varmt med plats för envar, i sorgen finns glädje för allt vad du var. Av kärlek och omsorg till dem du höll av. Redo att hjälpa, glad i ditt sinne är du vårt allra käraste minne.

163

Ett hjärta av godhet har slutat att slå, den eviga vilan har kommit. Oändlig är saknaden bitter och svår. Dock finnes en tröst, du sover i ro.

164

Minnet tar du ej i graven, ljust bland oss det lever kvar. Hav tack för allt du gav oss, under arbetsfyllda dar.

165

Sakta kom en ängel, tog vår kära i sin hand. Följde henne varsamt till ett bättre land.

166

Aldrig en suck, aldrig en klagan. Alltid så nöjd på jorden du gått. Tåligt bar du dina sjukdomsdagar, nöjd du levat, nöjd gick du bort.

167

Det liv är icke längst som längst har varat, den levde längst som fyllde livet bäst. Ej är den rikast vilken mest har sparat, men den är rikast som givit mest.

168

Klockorna ringa så sakta till ro, mor har gått till ett ljusare bo. Aftonens stjärna lyser så blid, tack lilla mor, vila i frid.

169

Vi minns hur du for ut med din båt, den kantrade ej fast vinden låg åt. Du älskade havet, dess vågor och strid. Nu lugnare vatten välkomnar i frid.

170

Tack för råd och för all omsorg, tack för hemmets trygga famn. Tack för glädjen som du skänkt oss, tack för kärlek, rik och varm.

171

I livet vi ej träffas mer och trycka får din hand. Den sista hälsning vi kan ge, är kransen med dess band.

172

Tack kära mamma för all din kärlek öm. Tack för ljusa minnen som nu är blott en dröm. Tack för alla gånger du dina händer knäppt till bön för oss barn som du med tanken ej släppt. Tack för alla stegen och tack för omsorg stor. Tack Gud att vi fått äga en sådan mor.

173

Mänskliga krafter svika, jordisk lycka förgår. Endast Guds nåd och kärlek, till evig tid består.

174

Herre till dig får jag komma när mina dagar är slut. Jag har hört om en underbar himmel dit många vandrat förut. Så tryggt att få tro att bönernas bro, skall bära mig hela vägen hem.

175

Tack för all din omsorg. Tack för att du fanns. Tack för all din kärlek, den vackraste som fanns.

176

När stunden var inne du somnade stilla, från det som tröttat och gjort dig så illa. I tacksamt minne du alltid finns kvar. Vi minns dig med glädje, precis som du var.

177

Du ville så mycket och mycket du hann, din dag var så verksam med allt som du fann. Att du lämnade oss är svårt att förstå, du finns i minnet så nära ändå.

178

När höstlöven faller, mot vintern vi går. Med saknad och sorg vi står vid din bår. Ej kunden vi tro att vi dig skulle mista, att sommarn som gått skulle bli din sista. Du gått till ett bättre, ljusare land och funnit Guds härliga frid.

179

Ögon kan tindra, läppar kan le. Men sorgen i hjärtat kan ingen se.

180

Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag och någonting alldeles oväntat sker. Världen förändrar sig varje dag, men ibland blir den aldrig densamma mer.

181

Jesus sade: Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig, hanskall leva, om han än dör. Joh. 11:25

182

Må i Guds frid du vila, högt ovan jordelivets brus. Minnet du lämnat skall stråla, älskat, välsignat och ljust.