Minnesverser

Neutrala

110

Någonstans inom oss är vi
alltid tillsammans

111

Mötas och skiljas är livets
gång
Skiljas och mötas är hoppets
sång

112

Minnet vår glädje
Återseendet vårt hopp

113

Ingen dag är så lång
att ej dess afton kommer

114

Lika stilla som Du levat
Lika stilla gick Du bort

115

Minnen som rör vid vårt hjärta
går aldrig förlorade

116

Vara samman, skiljas, fara
det är så vårt öde är bestämt
att bli

117

Jordens oro viker
för den frid som varar
Graven allt förliker
himlen allt förklarar

118

En tröst i sorgen Gud oss ger
Att den vi älskar ej lider mer

119

Tåligt och god har Du levat
Din tid
Tacksamt vi önskar Dig,
vila i frid

120

Skön är friden
vilan i Din tysta grav
Du har fyllt Ditt värv i tiden
Ödmjukt tack för allt Du gav

121

Ditt goda hjärta
Ditt ljusa sinne
hos oss skall leva
i tacksamt minne

122

Du går ifrån oss
men är ej borta
I våra tankar
Du lever kvar

123

Stilla kom döden
kom som en vän
Tog Dig i handen
och förde Dig hem

124

Ljuvt är att vila när
krafterna domna
Skönt i den eviga vilan
få somna

125

Ärlig och strävsam var Din
vandring
Stilla och fridsamt gick Du
bort

126

Hur skönt att somna
när dagen är slut
hur skönt att vila
från lidandet ut

127

Ty Du, blott Du var livet,
när det var som vackrast
och bäst
och mycket blev Dig givet,
men alltid gav Du mest

128

Du var så trött
Din bleka kind
Nu smeks till ro
Av evighetens vind
(Alt. höstens vind
vårens vind
sommarens vind)

129

I minnet Du lever
Du finns alltid kvar
I minnet vi ser Dig
precis som Du var

130

Allt är givet
människan som lån

131

Det finns en glädje
större än sorgen
Glädjen att minnas

132

Minnet skall vårda
vad livet ägde
Saknaden visa vad
döden tog

133

Som ljusen sakta brinna
i sina stakar ner
Så slutar våra dagar
Vi har dem icke mer

134

Två ögon slutna
Två händer knäppta
i stilla frid

135

Minnenas skira regnbåge
är vår levnadsbro till Dig

136

O, djupa sorg - att skiljas
från varann!
Det är en sorg
som ej tår lindra kan.

137

Sörj ej den gryende dagen
förut
njut av den flyende varje
minut

138

Gråt ej för att jag är borta
gläds för att jag har funnits

139

Liten blomma på mossig
stig
Glöm ej mig
Älskade vän vila i frid

140

Säg ej med sorg
att jag är död
Säg i tacksamhet
att jag har levat

141

Vi ville så gärna behålla
Dig kvar
men Din stund på jorden
fullbordad var

142

Snart kyrkans klockor
mana oss,
att lämna Dig i frid
Vi viska alla, tack
för allt
vi mötas om en tid

143

Där borta där vindarna
sjunga
sin eviga jubelsång
Vi glömma sorgerna
tunga
och mötas åter en gång

144

Ack, huru litet veta vi
när ödets timma slår
Och ännu mindre anar vi
vem kallelsen får

145

Det minst sagda är det
djupast kända
Därför vare nu vårt tack
det enda

146

Tack för vad Du givit
Tack för vad Du var
Tack för ljusa minnen
som Du lämnat kvar

147

Till liv och odödlighet
bjuden
Är människan av Gud
genom döden

148

Inte trodde jag vi Dig
skulle mista
Att ögon som strålat så
klart skulle brista

149

Och sen skall komma
mycket klara dagar,
då vi skall se
och dröjande förstå

151

Vi tackar för allt vad
i livet du skänkt
För kärlek och lycka
Vad vackert Du tänkt
För allt vad Du gjort
för de Dina

152

Så stilla kom döden
den kom som en vän
Den tog Dig i handen
Och förde Dig hem

153

Tacksamt tag vad livet
bjuder
Sök i allt en mening se
Den som världens lagar
skriver
Låter intet fåfängt ske

154

Att vara, är att vara
vad man innerst vill
Att kunna kasta ankar
Kunna svara, tiga still
i ro med sina tankar
Att kunna känna
storm och vind
Och värmen från
din mjuka kind

155

Kanhända vi på väg till
något annat
En flyktig stund i denna
värld har stannat
Kanhända livet här är
blott ett hinder
På vägen dit där intet
jordiskt binder

156

Gud för Dig är allting klart
allt det dolda uppenbart
Mörkret är ej mörkt för Dig
och i dunklet ser Du mig

150

Gud giv mig sinnesro
att acceptera det jag
inte kan förändra
Mod att förändra det
jag kan
och förstånd att
inse skillnaden

Frid & Ro

280

Händer knäppta
    ögon slutna
Livets sista krafter
    brutna
Tår som runnit
    nu försvunnit
Livets strid
    förbytts i evig frid

281

Så stilla, så sakta
Du tynade bort
Vi stod vid Din sida
så hjälplösa blott
Stilla kom döden,
den kom som en vän
Tog Dig vid handen
och förde Dig hem

282

Sov till vindarnas
    smekande sång
Sov under grönskans
    mjuka fång
Sov ifrån sorgen, oro
    och strid
Sov i underbar frid

283

Den kommer så stilla,
    din vilodag,
Med frid och med
    helig ro

284

En gång blir allting stilla,
en gång får allting ro
Ej något skall förvilla
min själ på kvällens bro

285

Klockorna ringa så
    sakta till ro
Nu har Du funnit ett
    ljusare bo
Aftonens stjärna lyser
    så blid
Vila i frid.

286

Tack för allt, för gångna
    tider
alla tankar för mitt väl
Nu vilar tanken, ej mer
    Du lider
nu har Du ro till kropp
    och själ

287

Den ro Du länge sökte
Den kom till Dig till slut
Nu borta är bekymmer
Nu får Du vila ut

288

Njut den ro Dig graven skänker
världen har Du sagt farväl
Vad den sedan om mig tänker
stör ej friden i Din själ

289

Kom då, o frid
Dröj i mitt tjäll
bliv bästa gästen min
Ty dagen skrider
    det blir kväll
och natten bryter in

290

Frid susar träden kring
    stugan Du älskat
Farväl bugar blommorna
    Du vårdat så ömt
Tack viskar fågeln, som
    var morgon Dig hälsat
Tyst sjunger vinden,
    Vila i frid

291

Vid sommarvindars
    susning Du somnade
    stilla
Nu sjukdom och oro ej
    mer gör Dig illa
Skön är vilan som
    hembygden ger
Skönt är att veta Du
    lider ej mer

292

Släckt är lågan som har
    flämtat
Länge nog så matt och svag
Nu har dödens ängel hämtat
Gnistan som av liv fanns kvar

293

I livet vi ej träffas mer
    och trycka får Din hand
Den sista hälsning vi
    kan ge
    är kransen med ett band
Snart kyrkans klockor
    mana oss
    att lämna Dig i frid
Vi viskar alla
    Tack för allt, vi mötas
    om en tid

294

Kära gamla kyrkogård
I min hembygds fagra
nejder
Slut mig i Din vård
Efter livets fejder
Under gröna kullars tak
Mina fäder vilar
I det tysta sovgemak
Låt mig fridfullt vila

295

Bortom tidens dunkla
vågor
Fläkta fridens vindar
stilla
Där är svar på alla frågor
Inga tvivel där förvilla

296

Våg, du som bär mig, högt
    emot viddernas ljus
Makt som begär mig tag
    mig som ton i ditt sus
Hjärtat som dignat somnar
    till sist i den famn
Evigt välsignat varit i
    kärlek ditt namn

297

Tron är den kraft från
    Gud
Som vårt hjärtas storm
    betvingar
Tron är det änglabud
Som oss bär på bönens
    vingar
Tron det är Guds hjälp
    i nöden
Tron är starkare än döden

298

Stundom vi segla i lugnet
    så stilla
Stundom vi segla för halv
    bidevind
Och stundom när stormar
    hantera oss illa
Då önskar vi alla i hamn
    få gå in

299

Många blev åren Du
    vandrade här
Så trogen så verksam
    i tiden
Nu mättad av ålder
    förunnat Dig är
Få njuta av den eviga friden

300

Din låga har slocknat
Din kamp är nu över
Din kropp nu funnit vila
Din själ har fått ro

301

Att dö kan inte vara
    farligt
När livet bjudit på en
    hårdhänt strid
Att somna in, att bäras
    bort helt varligt
kan inte vara mer än
stilla frid

302

Din verksamma dag har
    nått sitt slut
Din ordnande hand
    har domnat
Aftonen kom, Du
    kämpat ut
I frid Du stilla har
    somnat

303

Hur skönt att stilla
    somna in
när stunden slutligen är
    inne
Att lämna allt med
    rofyllt sinne
i ljust och välbevarat
    minne

304

Tyst slocknar en
    mänsklig hjärna
efter år av glädje och
    strid
En blomma, en människa,
    en stjärna
har var sin bestämda tid

Kärlek

230

Den som älskat kan ej
    glömma
Den som glömt ej älskat har
Den som älskade och glömde
visste ej vad kärlek var

231

Av litet gav Du mycket
Av glädje gav Du mer
Av kärlek gav Du allt

232

Och jag stryker
    från pannan min
    sömn i en värld som
    har vaknat just nu
Och hur vintrarna var
    har jag glömt
i en sommar som aldrig
    tar slut

233

Jag viskar ömt de orden
    de vackraste jag vet,
Du var mitt allt på jorden
    och i all evighet

234

Din kind ej mer
    jag smeka kan
ej trycka Dina händer
Du kommit till ett
    annat land
där inget ont Dig händer

235

En hand är mera värd än
    många tusen ord
En vän är mera värd än
    allt på denna jord,
och ömhet är en källa
    som ej får rinna bort,
och frysa ned och bli
    till is
för livet är så kort

236

Att våga gråta
Att våga le
Att visa värme
Att våga ge
    lite av sin inre själ
Omtanke, ömhet,
Att vilja någon annan väl
Kärlek, hoppet
Att med min tanke göra
    någon glad
Är för mig livet
Då lever jag
Allt blir som doften efter
    vårregn en solig dag

237

I glada stunder vi
    fröjdades och log
Vi njöt av livets under
    tills ödet hårt oss slog
När sorgen nu oss fann
    vi hade ju varann
Nu viskar jag de orden
    de vackraste jag vet:
Du var mitt allt på jorden
    och min i evighet

238

Förlustens hela storhet
    jag ej har fattat än
vet blott att jag har mistat
    min allra bästa vän
Då viskar jag de orden
    de vackraste jag vet
Du var mitt allt på jorden
    och min i evighet

239

Du är inte här, men jag
    kysser din kind
En kyss som jag sänder
    med smekande vind
Öppna ett fönster, ställ
    det på glänt
Den vind som Du känner
    är kyssen jag sänt

240

Gråt inte för att jag är död
Jag finns inom dig alltid
Du hör min röst, den finns i dig
Du kan höra den när du vill
Du har mitt ansikte,
min kropp finns i dig
Du kan ta fram den när du vill
Allt som finns kvar av mig
finns inom dig
Så är vi alltid tillsammans

241

Mycket kan bli sagt fast
    tystnad rå,
när livslång dag har svetsat
    människor samman
och när hjärtat lärt sig lyssna
    och förstå,
att hjälpsam hand som räcks
och blick med ömsint ljus, kan
    vara tolk för det,
som är för stort att givas namn
och ord

242

Dagen sig sänker, nattlig
    blir rymden
Snart blott de eviga stjärnor
    jag ser
Men jag ej klagar flyende
    dagen
Ej mig förfäras stundande
    natten
Ty av den kärlek som går
    genom världen
Föll ock en strimma
    in i min själ

243

Tag mig, håll mig, smek
    mig sakta
Famna mig varligt en
    liten stund
Gråt ett grand för så
    trista fakta
Se mig med ömhet sova
    en blund

244

Min tröst att Du, min älskade,
ej behöver lida mer

245

När dagen synes oss
    som bäst
Kom döden som vår gäst
Hämtar det som kärast var
Lämnar bara tomhet kvar

246

Gå ej ifrån mig, Du vill
    ju stanna
Stanna tills jag själv
    måste gå
Lägg Din älskade hand
    på min panna
Än en liten stund är
    vi två

247

Begråt ej mig, nu är jag
    lycklig vorden
Min boja bruten och
    min ande fri
Jag lämnar Er jag älskat
    mest på jorden
För att hos Gud än
    lyckligare bli

Liv och förgänglighet

190

Ibland kommer aftonen
    hastigt och oväntat
Ibland kommer den som
    en befriare

191

Som en liten ängel
Du till oss kom,
log och vände hastigt om

192

Du längtade så efter
    ljuset och våren
När den kom gick Du
    hastigt ifrån oss
Vi hann ej ta ett riktigt
    farväl
Det känns så tomt efter
    Dig

193

Plötsligt var lyckan
    förvandlad av ödet
Allt blev så dystert, så
    mörkt och kallt
Borta är glädjen,
    kärleken, stödet
Ty Du var vår trygghet,
    vår tröst, vårt allt

194

Livets timmar är korta
Slutets aning fjärran är
Att Du nu är borta
Det för oss ofattbart är

195

Livet förgår
likt flodens bölja snar
När den förrunnit har
var är dess spår?

196

Inget farväl
    inga medvetna ord
Så fort och tyst gick Du
    bort från vår jord
Här går vi i rester ur Din
    svunna värld
Bland tankar och minnen
    som färgat Din härd
Allt som Du älskat
    Oss bilder nu ger
Du talar och skrattar
    Vi minns Dig och ser

197

Allting bleknar
Allting brister
Livets röda tråd är skör
Den man håller av man
    mister
Den man älskat mest
    hon dör

198

O rymd, låt din klarhet
    begjuta
Förvissningens ord
att livet aldrig skall sluta
i stoft och jord

199

Gå sakta, sommar
Gå sakta bort
Din knoppning är flyktig,
Din blomning kort

200

Somrarna komma, somrarna
    fly
snabba som himmelens farande
    sky,
glömska som vågen i solens
    glans
vackra som skimrande
    sländors dans

201

Ibland liksom hejdar sig tiden
    ett slag
och någonting alldeles oväntat
    sker
Världen förändrar sig varje dag
men ibland blir den aldrig
densamma mer
            Alf Henriksson 1974

202

Jag är en främling
Jag är en pilgrim
Blott en afton
bor jag här

203

Döden kommer
Livet går
Sakta vi vandra mot natten
Mörkret kommer
Ljuset går
men Morgonen föds under
    natten

204

Med fyllda segel
    i solnedgången
min farkost glider
    till fjärran land
Där väntar viken,
    där tonar sången
där somnar vågen,
    vid vänlig strand

206

Drömmar bleknar,
    lyckan brister,
livets smala tråd är skör
Den man håller av
    man mister
den man älskat mest,
    den dör

207

Varför skulle Du så
    hastigt ryckas bort
Vår ålders saga blev
    så kort

208

När våren sig kläder
    i ljuvaste grönt
Vi tyst Dig i graven
    gömma
Så hastigt Du från
    oss rycktes bort
Från livet till döden
    är steget så kort

209

Hur gränslöst lite veta vi
    när dödens timma slår
och lika lite ana vi
    vem kallelsen då får

210

Var rädd om Dina kära
Du har dem inte jämt
Vår tid för sammanvaro
vi ej med Gud bestämt
Som ljusen sakta brinner
i sina stakar ner,
Så våra år försvinner
Du har dem inte mer

212

Hur snabbt kom döden,
    så obetänksamt
Ett avskedsord han fick
    ej ge de kära
Och ej ett tack för kärlek
    som han skänkt
Fick de nära fram till
    honom bära

213

Så enkelt
Allt som händer, är bara
    att oljan i lampan tar
    slut,
att ett blomblad faller
    och att ett liv går ut

214

Mot ett tidlöst okänt
    ledas stegen
Se, det närmar sig för var
    minut
Och den hand som håller
    i Din egen
Du skall släppa även
    den till slut
Ensam tar Du sista
    steget ut

215

Vad le de åt i sin sista
    minut
Är det ett bud från vän
    till vän
Eller är det ett tack för
    att allt är slut
Till den som tog lånet
    igen
Är det minnet av allt vad
    de ägt och mist
Eller suset av himlarnas
    sång
Hav tröst - en liten tid -
Och till sist får Du
veta  det själv en gång

216

Jag vet en port som öppnas tyst,
   och stänges utan dån
Och alla vägar leda dit
  men ingen därifrån
Och alla frågar var?Varthän?
  Men ingen svaret vet
Ty svaret på den frågan är
    just portens hemlighet

217

Hur underlig är Du i alltvad Du gör
Vem kan Dina vägar förstå
Men ett är dock säkert
Den väg Du mig för
För mig är den bästa ändå

218

Att resa är att njuta
    med sina sinnen fem
Att resa är att alltid i
    dunklet längta hem
Att resa är att möta så
    mången charmig vän
Att resa är att lära sig ta
    farväl igen

211

Ditt varma hjärta
    slutat slå
Du alltför tidigt fick
    från oss gå
Tack för den kärlek
    Du oss givit har
Ditt vackra ljusa
    minne lever kvar

Maka & mor

1

Ett stycke vardag
gjorde hon till fest
        Hjalmar Gullberg

2

Din levnadsdag är slut,
    Din jordevandring
    ändad
Du här har kämpat ut
    och dina kära lämnat
Nu vilar Du i ro och frid
Hos Jesu Krist till evig
    tid

3

Tack för allt gott som
    Du oss givit
Din rena kärlek till oss
    envar
Här har så tomt och öde
    blivit
Ditt goda minne lever
    kvar

4

Du möter oss ej mer som
    förr
Välkomnande därhemma
Vid hemmets kära dörr
Där hörs ej mer Din
    stämma
Din plats är tom vid
    fönstrets karm
Där du oss väntat ofta
Kring Din gestalt, Din
    blick så varm
Blott minnets rosor
    dofta

5

Du var så god, Du var så
    glad
Du lämnar bara vackra
    minnen
Så svår är ändå denna
    dag
Så sorgsna våra sinnen
Men tack för allt vad Du
    oss skänkt
Vi vet Du på oss alltid
    tänkt
Tack för våra lyckliga
    år tillsammans

6

Är det sant att Du är borta
Är det sant att Du är död
Du som ville oss det bästa
Du som var vårt kära stöd

7

Tung blir den väg och
    mörk den kväll
jag nu skall ensam
    vandra
Men snart i samma
    fridens tjäll
vi vila hos varandra

8

Du unnade Dig så lite
    Så bråd var Din
    arbetsdag
Men själva
    vardagsslitet fick
    helgens behag
Kärlek hette Din vilja
Osjälvisk gärning Din
    värld
Renhetens vita lilja
Bugade sig på Din färd

9

Slumra gott Du kära
Hav tack för allt Du
    gjort
Vi skall i hjärtat bära
Ditt minne ljust och
    stort

10

Vila, vila Du kära i ro
Vänliga skuggor hölja
    Ditt bo
Aftonens stjärna skimrar
    så blid
Älskade Maka, vila i frid

11

Hon som lyste vår stig
Hennes tid är förbi

12

Hur tyst, hur öde, hur
    tomt här hemma
När den vi älskat oss
    lämnat har
Ej mer hör vi hennes
    kära stämma
Men i vårt minne hon
    lever kvar

13

Jag sover gott, ej mer
    jag smärta känner
Tyst dödens ängel
    viskar sov i frid
Gråt icke, käre make,
    barn och vänner
Jag vilar nöjd och fri
    från jordens strid

14

Tid som har flytt
    fås ej åter
Minnet är allt jag har
    kvar
Djupt i mitt hjärta det
    gråter
Och drömmer om
    flydda dar

15

Ditt hem som Du älskat
där blommor har spirat
det lämnar Du nu för en
    skönare värld

16

Kära lilla Mamma, nu
    är Din strävan slut
All smärta den är borta
    och Du får vila ut
För allt vi vill Dig tacka
    för kärlek rik och stor
För omsorg och all möda
    tack kära lilla Mor

17

Du ledde oss varsamt i
    barndomens år
Du gav oss den kärlek
    en Mor blott förmår
Du lärde oss se, på vår
    framtid med tro
Att lyckliga dagar en
    gång skulle gro
Vi tackar Dig Mor, för
    den kraft Du oss gav
Du var, lilla Mor, vad
    mest vi höll av

18

Lilla Mor, ack vårt
    hjärta
Är så fullt av tack till
    Dig
Vi som aldrig kunnat
    fatta
Vad det var att mista
    Dig
Gud han giver många
    gåvor om och om igen
Men han giver blott en
    moder
Aldrig får vi Mor igen

19

Mor, lilla Mor, vem var
    väl som Du?
Ingen i hela världen

21

Nu har du vandrat, lilla
    Mor
Långt bort till vägens
    slut
Du nu hos Dina kära
    bor
Ditt lidande har ebbat
    ut
Tack för allt Du oss lärt
    och gett
Om evig ro till Gud vi
    bett

22

När Far gick bort, så
    ensam blev Din strid
Nu kära Mor, har även
    Du fått frid
Sov, kära två, som delat
    livets öden
I gravens ro förenade i
    döden

23

Slumra Moder, slut är
    striden
Du har funnit frid och
    ro
Hos Din Gud i
    himlafriden
Där får Du för evigt bo

24

Som doften av rosor en
    sommardag
Det står lilla Mor kring
    Ditt minne
Och bilden av Dig är en
    stjärna så klar
Som tändes och ler i
    vårt sinne
Du lämnade livet, vi
    stannade kvar
Men djupt i vårt hjärta
    Du bor

25

Sov i ro, Du lilla Mor
från all livets smärta
Tack för all Din omsorg
    stor
ömma modershjärta
Sov i ro, från oro all
uti tysta griften
Djupt Ditt minne leva
    skall
under livets skiften

26

Sov i ro, min kära Maka
Sov i ro vår lilla Mor
Ingen vet, hur vi Dig
    sakna
Ack vad tomheten är
    stor

27

Tack lilla Mor för åren
    som gått
Tack för all kärlek och
    omsorg vi fått
Tack för all ömhet och
    vänlighet stor
Tack för allt vår älskade
    Mor

28

Tack, Maka och Mor,
    för allt Du varit
Tack för den glädje i
    hemmet Du var
Tack för de lyckliga
    åren som farit
Tack för de minnen,
    Du lämnat kvar

29

Var finns en kärlek som
    intill döden
Står oförändrad i alla
    öden
Som likt Guds ängel oss
    övervakar
Och fordrar intet men
    allt försakar
På denna jord finns
    endast en
En Moders kärlek
    allen

30

Alltid nöjd och glad Mor var
Tröst och kärlek allt hon gav
Alltid i vårt hjärta bor
Minnet av en älskad Mor

31

Det finns ett löfte från en
    gammal sägen
att modersögat aldrig
    slocknar ut
Det kastar solig strålglans
    över vägen,
som följer oss till
    livets slut

32

Mycket blir oss givet
mången skatt så stor
Men blott en gång i livet
gives oss en Mor
Och när detta varma hjärta
inte klappar mera här,
då känner vi med smärta
att det bästa borta är

33

Klockorna ringa så
    sakta till ro
Mor har fått ett lugnare
    bo
Aftonens stjärna lyser
    så blid
Sov, lilla Mor, vila i frid

34

Mor hon tröstar och Mor
    hon helar
Mor sin kärlek åt alla
    delar
Ingen famn är så varm
    och stor
Ingen finns som lilla Mor

35

Far har räckt ut handen
Mor har fattat den
På den andra stranden
Mötas de igen

36

Ögonen slutits, tiden
    var inne
Djup är vår sorg fastän
    ljust ditt minne
Kärlek och godhet lyste
    din stig
Tack kära Mamma,
    vila i frid

20

Mors trötta huvud har
    lagt sig till ro
Flitiga händer fått vila
Nu sover hon lugnt i sitt
    tysta bo
Dit våra tankar ila

37

Stor var Din kärlek
God var din själ
Käraste Mamma
Tack och farväl

38

En tröst i sorgen Gud
    oss ger
Att Mor nu slipper lida
    mer

39

En trött liten Mor med
    silvergrått hår
och en panna som plöjts
    av bekymmer och år
Med blick som var
    leende solig och klar
Så lever Din bild bland
    de Dina kvar

40

För alla fanns rum i Ditt
    hjärta
För alla Du gjorde Ditt
    allt
Du deltog i glädje och
    smärta
Hav tack, lilla Mamma,
    för allt

41

Avskedets stund för
    alltid har kommit,
solen har sänkt sina
    strålar i frid
Borta för alltid är Mor
    som vi älskat,
borta från världens oro
    och strid
Saknad av många men
    mest av de sina
Leva Du skall uti
    minnenas led
Tyst är vår hälsning,
    sakta vi viska,
sov gott, kära Mamma,
    vila i frid

42

Du lämnade livet, vi
    stannade kvar
Men djupt i vårt hjärta
    vi gömmer
Ett rum där Du bor, ty allt
    gott Du oss gav
Vi aldrig, nej aldrig det
    glömmer

43

Mamma, där Du är
    lyser alltid solen
En Mor dör aldrig

Make & far

50

Det hövs en man att
    viska
ett lugnt farväl åt det
    som var
            Bo Bergman

51

Arbetsfyllt och
    strävsamt har Ditt liv
    varit
Lugn och stilla blev Din
    död

52

Du bäddas i
    hembygdens soliga
    famn
Där inga bekymmer
    skall trycka
Vid barndomens kyrka
Du hunnit i hamn
Där Dina kära Din
    kulle skall smycka
Det är barndomens
    klockor som ringa
Och frid är den
    hälsning de bringa

53

Det suckar av vemod
då banden de brista
Det tar om vårt hjärta
då kära vi mista
Din blick har slocknat
Din röst har tystnat
Du funnit frid

54

Ditt hjärta som klappat
    så varmt för de Dina
ögon som vakat och
    strålat så ömt
Har stannat och
slocknat till sorg för
    oss alla
Men vad Du oss gjort
    skall aldrig bli glömt

55

Du styrde, Du ställde,
    Du ville oss väl
Du älskat oss alla
    av hela Din själ
Välsignat vare Ditt
    minne

56

Ett verksamt liv har
    slocknat ut
En flitig hand har
    domnat
Din arbetsdag har nått
    sitt slut
Och i Guds hand Du
    somnat
Din kära stämma
    tystnat har
Men vackert står Ditt
    minne kvar

57

För omsorg stor och all
    Din strävan
För varma tankar Du
    oss i livet skänkt
För alla ljusa, vackra
    minnen
Hav tack långt bortom
    livets gränser

58

Givmild och trofast var
    Du i livet
Tungt är idag att stå
    vid Din bår
Allt som var vackrast och
    bäst Du givit
Tacksamt vi tänker
    på flyktade år

59

Hur tomt det efter Dig
    har blivit
Det känns som solens
    ljus för oss gått ner
Ty ingen såsom Du har
    kärlek givit
Din plats kan aldrig
    fyllas mer

60

Stilla och god har Du
    varit i livet
Stilla och tyst ifrån oss
    Du gick
Tack för all glädje Du
    skänkt oss

61

Stilla, så stilla Du käre
    nu slumrar
Borta från sjukdom och
    strid
Stor är vår saknad men
    dock vi Dig unnar
Vila i frid

62

Så vila i frid ty dagen är
    slut
Ditt redbara hjärta har
    somnat
Din livsgärning lever,
    den sinar ej ut
Fast handen i döden har
    domnat
Vi tacka för allt vad i
    livet Du skänkt
För kärlek och omsorg
    vad vackert Du tänkt
Må klockorna ringa till
    vila

63

Tack för allt Du oss har
    skänkt
För oss Du strävat, på
    oss Du tänkt
Ditt goda hjärta, Ditt
    ljusa sinne
Hos oss skall leva i
    tacksamt minne

64

Vi hann ej säga Dig
    farväl ty döden kom
    så fort
Men nu vi säga Dig vårt
    tack
vid evighetens port

65

När krafterna ständigt
    domna
Och ögat sin glans har
    mist
så skönt att från allt
    få somna
och vila finna till
    sist

66

Att finna varandra när
    livet är ungt
att följas till ålderdoms
    dagar
när livet är lätt
när livet är tungt
tillsammans med fröjd
    detta draga
Var finns väl i livet för
    tvenne
 en lott som kan liknas
    vid denne

67

Gud märker när stegen är tunga
och trötta de älskades drag
Han märker när krafterna
    sviker
och hjärtat slår mattare slag
Då öppnar han kärleksfullt
    famnen
och låter dem somna i frid

68

Min älskade från våra
    ungdomsår
aldrig, aldrig mer Din
    hand jag hålla får

69

Hand i hand från
    ungdomsåren
Vi troget vandrat med
    varann
Vi delat kärlek, hopp och
    frid
Vi delat sjukdom, sorg
    och strid

70

Så har vi vandrat Du och
    jag
i kärlek, hand i hand
Så har vi delat varje dag
i våra drömmars land,
Vår lycka var vår
    rikedom,
nu har Du gått, min
     hand är tom

71

Det fanns för oss alla ett
    rum i Ditt hjärta
För alla utav oss Du
    gjorde Ditt allt
Du deltog med oss i vår
    glädje och smärta
Hav tack, lilla pappa,
    hav tack för allt

72

Mor har räckt Dig
    handen
Du har fattat den
På den andra stranden
Har ni mötts igen

73

Nu, käre Far, Du från
    oss farit
Upp till en annan,
    bättre värld
Vi tacka Dig för vad Du
    varit
Vid hemmets lugna
    varma härd
De vackra minnena av
    Dig
Skall ständigt lysa på
    vår stig

74

Sov gott, käre Far i
    gravens ro
Hav tack för Din kärlek,
    Din möda och tro

75

Tack Far, för de
    lyckliga åren
För kärlekens manande
    bud
För uppoffring ända till
    båren
För trohet mot mänskor
    och Gud

76

Tom blir platsen i
    hemmets vrå
Tung blir vägen att
    ensam gå
Tack käre make för de
    år som gått
Tack käre Far för allt vi
    fått

77

Älskade Pappa
    Make och Vän
Vi står här med gråt
    och med saknad
Spill inga tårar, sa Du,
    när jag dör
Det är inget att
    gråta för
I minnet lever jag ju
    kvar
Ingen kan dö som levat
    har
Tänk er, som om jag tog
    en promenad
Vi ses igen, inte nu,
    men om ett tag

78

Nu rösten har tystnat
och handen som smekt
har fallit så stilla ner
Och kärlekens glimt,
som i ögat lekt,
har slocknat och tänds
    aldrig mer
För allt vad Du var
vill vi ödmjukt stå
med händerna knäppta
    till bön
Tack, älskade Make,
min Pappa och vän,
När livet är slut får vi
    mötas igen

79

Du var mitt allt
    mitt allt i evighet

Personliga

170

Flitig så länge
    krafterna räckte
Fridsam och nöjd
    har Du levat Din tid
Somnat när allmakten
    livslågan släckte
Ljust är Ditt minne
Vila i frid

171

Så ärligt och troget Du tjänat
för mödorna aldrig Du vek
Din blick var så öppen
    så trofast
Ditt hjärta det kände ej svek

172

Varmt var Ditt hjärta
Och glatt Ditt sinne
Ljust och soligt
Lyser Ditt minne

173

Du gick så stilla
    Din väg i livet
Så tyst och trogen
    Din plikt Du gjort
Hav tack för allt
    Du i kärlek givit
Ditt minne lever
    Det går ej bort

174

Allt av rosor som Du
    skänkte,
allt av kärlek som Du
    gav
allt det goda som Du
    tänkte
jordas ej uti Din grav

175

Två ögon som lyst
    är slutna
Två flitiga händer lagt sig
    till ro
Så vilar det vackra
    förflutna
I minnenas helgade bo

176

Ditt goda varma hjärta
har slagit sitt sista slag
Nu vilar Du fri från
    smärta
efter Din rastlösa
    arbetsdag

177

Hur ärligt och troget
    Du kämpat
från mödorna aldrig
    Du vek
Din blick var så öppen
    och trofast
Ditt hjärta det kände ej
    svek

178

Du kämpat så tåligt och
    länge
Ditt hjärta för alla haft
    tid
Din hjälpande hand har
    nu domnat
Vi önskar Dig vila i frid

179

Ordlös möda, tro och heder
växte på Din levnadsstig
Tacksamhetens tankar
    breder
nu sitt täcke över Dig

180

Nu tomt det efter Dig
    har blivit
Det känns som solens
    ljus för oss gått ner
Ty ingen såsom Du har
    kärlek givit
Din plats kan aldrig
    fyllas mer

181

Stilla godhet, tro och
    heder
Lyste kring Din
    vandringsstig
Tacksamhetens tankar
    breder
Nu sitt täcke över Dig

182

Den människa som ger
    med fulla händer
sitt hjärtas guld,
    sin godhets rikedom
För henne sig
    en evig låga tänder
som brinner klar
    i minnets helgedom

183

Stilla så stilla gick
    solen ner
    slutad är arbetsdagen
Hjälpande handen ej
    räckes mer
strålande ögat ej mer
    mot oss ler
minnet det ljusa
    förbliver 

Minnen

310

Du kämpade tappert
Ditt slutmål var ett
Vår bitterhet skulle
    förträngas
med hjälp av Ditt mod,
när allt övrigt Du gett,
men livstråden kan ej
    förlängas

311

När vinden susar i
    minnets lund,
när bitterhet viker för
    saknad,
vi minns all Din godhet,
var glädjens stund,
och ser Dig åter
    uppvaknad

312

Minnenas irrbloss susa
snart kring Din tysta grav
Tack för Ditt minne ljusa
tack för den kärlek Du gav

313

Nu brustit har Ditt trogna
    varma hjärta
Din kära röst för alltid
    tystnat har
Du lämnar oss i sorg och
    smärta
Men ljust och vackert
    står Ditt minne kvar

314

Vi dö, men vi dö icke,
ty vi leva vidare i
deras hjärtan
som älska oss

315

Lyckliga åren har svunnit
    smärtornas år likaså
Sorgen nu fyller vårt
    hjärta
men lyckliga minnen
    består

315

Lyckliga åren har svunnit
    smärtornas år likaså
Sorgen nu fyller vårt
    hjärta
men lyckliga minnen
    består

316

Vi alla som känt Dig
och vet hur Du var
önskar så att Du
bland oss fanns kvar
Men nu när Du gått
dit vi alla ska gå
med glädje vi minns
allt det fina ändå

317

Stilla Du somnade in
ifrån världen
Soliga minnen
Du lämnade kvar

318

Låt oss minnas de soliga
    dagar
då sorg och smärta
    fjärran var
Låt oss minnas de
    glädjedagar
då vi tillsammans var

319

Minnet lever det kan ej
    jordas
Det kan ej gömmas bland
    stoft och grus
Nej, det skall leva i
    fågelsången
I blomsterdoft och i vindens
    sus

320

Tyst och stilla har Du
    levat,
Tyst och stilla gick Du
    bort
Vi Ditt minne älska,
    vörda
Vila i frid

321

Som dagen är slut då
    solen gått ner
Din levnad är slut, Du
    finns ej mer
Men minnet skall leva
    hos dem Du höll av
De som närmast och
    kärast i livet Dig var

322

När jag en gång är borta
    sörj mig ej som död
Om elden har slocknat
    lyser dock dess glöd

323

Vi ödmjukt böjer vårt
    huvud
För allt utav livet vi fått
När aftonen slutligen
    nalkas
Vi minns de lyckliga
    stunderna blott

324

Tack o Gud för vad som
    varit
Tack för allt vad Du
    beskär
Tack för tiderna som
    farit
Tack för stunden som
    nu är

Lidande

250

Slumra så tyst från sol
    och vår
Slumra så stilla från
    smärtans tår
Ljuv är vilan i ljus och
    frid
Fjärran borta från livets
    strid

251

Nu slut är smärtan
Du funnit frid
men lämnat hjärtan
Som saknar Dig

252

Solen har dalat,
    dagen är slut
Stilla är klappande
    hjärtat
Skönt är att vila från
    lidandet ut
Somna från allt som
    har smärtat

253

Liksom ett ljus som
    blåstes ut
Din levnad nu har nått
    sitt slut

254

Vad du lidit ingen känner
ty Du själv Din börda bar
Du var glad bland Dina
    vänner
fast Du oftast plågad var

255

Ej sjukdom och oro
mer gör Dig illa
Skönt är att veta
Du lider ej mer

256

Ej sorg det finns som
    känns så svår
som när en älskad från
    oss går
Men smärtan mildras då
    man tänker
att döden frihet ifrån
    plågor skänker

257

För den som sjukdom
    blott är givet
är döden skönare
    än livet

258

Du somnade stilla
    när färden var slut
Från allt vad Du lidit
    Du nu vilar ut

259

Du led i tysthet
men slut är striden
Nu famnas Du av den
djupa friden,
där ingen klagar
och ingen gråter
Vårt hopp är,
att vi träffas åter

260

När sjukdom härjar i
    människans kropp
och åter till hälsa ej mer
    finnes hopp
vi måste i döden
    befrielse se
för vad har av glädje
    då livet att ge

261

Bort i rymden skyar tåga
skimrande i aftonglöd
och mot dagens sista låga
Skaparen ro mot plågan bjöd

262

Det största är inte att slippa
    plåga
och skonas från ångest och ve
Det största är kraften att utan
    att fråga
kunna lida och le
                 Nils Bolander

263

Din plåga har slocknat
    det skedde i frid
trots att Du kämpat
    en ojämn strid
Din låga har brunnit
    trots hårda vindar
den värmde oss alla
       som  kunde den se
Kampen var hård
men Du vann dock till slut
ty allt det Du skänkt oss
kan aldrig dö ut

264

Allt vad Du lidit
    vi nog ej förstått
Vi stod vid Din sida
    så hjälplösa blott
Vi ville så gärna
    behålla Dig kvar
Men Din tid på jorden
    nu fullbordad var

265

Vänlig, god Du alltid
    varit
Utan klagan smärtan
    bar
Ingen vet vad Du har
    lidit
Nu Du vilan funnit har
Vi nu måste sorgen bära
Fastän tom är hemmets
    vrå
Vad Du gav åt Dina
    kära
Finns i minnet kvar
    ändå

266

Vad är att dö, det är att
    somna
Från lidandet i smärtans
    land
Det är att sakta ljuvligt
    domna
Likt en våg som rullar in
    mot strand
Det är att över floden ila
Till hemmets famn till ro
    och vila

267

Aldrig en suck, aldrig
    en klagan
Alltid förnöjd på jorden
    Du gått
Tåligt Du bar dina
    sjukdomsdagar
Så nöjd som Du levat, så
    nöjd gick Du bort

268

Stilla, så stilla Du somnat
Din smärta så tåligt Du bar
Flitiga händer har domnat
Men Ditt ljusa minne står
    kvar

269

Tålig var Du intill slutet
Hoppet höll Du alltid kvar
Vi skall alltid minnas
    hur god Du var

270

I höstvindars sus Du
    somnat stilla
Ej sjukdom och oro mer
    gör Dig illa
Skön är vilan som graven
    ger
Gott att veta Du lider
    ej mer

271

Du friden har funnit från
    sjukdom och smärta
Men lever dock alltid hos
    oss i vårt hjärta
Tills ringen är sluten

272

Tänk när en gång är stillad
    varje smärta
Vart sår är läkt, var längtan
    nått sin hamn
När varje tår avtorkas vid
    Guds hjärta
Och varje snyftning tystnat i
    hans famn

273

Vi sågo hur med tålamod
    du led
Och fastän plågad icke
    modet fällde
Du kämpade för att ej
    brytas ned
Tills skördemannen sig vid
    lägret ställde
Men han var mild, så stilla
    blev Ditt slut
Som då en vindfläkt blåser
    lågan ut

274

Djupt i hjärtat svider
    såren
Läk dem, Du som allt
    förmår
Torka bort den bittra
    tåren
Himlens Herre, Fader
    vår

Naturen

330

Att frö kan gro
    och spira
Bli en blomma så vacker
    och skir
Den kan trotsa naturens
    nycker
Men när tiden är ute,
    den vissnar så sakta,
för att till slut med jorden
    bli ett

331

Så borde stoftet vila
vid en stilla sjö
På stranden och med bergen
    runtomkring
En skön musik
från evighetens värld
Guds änglar spegla sig
i vattnet där

332

Så liten plats en
    människa tar på jorden
Mindre än ett träd i
    skogen
Så stort tomrum hon
    lämnar efter sig
en hel värld kan inte
    fylla det

333

Sov i ro där björkar susa
Sov i ro där tallar stå
Sov i ro där sol så fager
Blickar ner från himmel
    blå

334

Det finns en lustgård
utanför vår värld, ett
evigt Eden, väntande i
sol...

335

Sköljas mot en strand
vara hav och böljegång,
vara sten som havet
    sköljer mot
och hav som sköljer sten,
svepas av en vind
vara vind och vindens
    gång
- finnas, inte finnas,
vara tanke någon tänkt i
    ljus,
smulas i Guds hand,
vara stoft och ingenting,
vara skuggan av en fågels
vingen över sandens grus

336

Gråt inte längre vid min
    grav
jag finns ej där, har gett
    mig av
Med tusen vindar blåser
    jag,
är daggens glimt en solig
    dag,
är solsken över mognad
    säd,
är färgers spel i höstens
    träd

337

Och vaknar Du i
    sommarhus
en morgon, hör Du mig
    som sus
av fågelvingars slutna
    krets
omkring Dig fladdrande
    i hets
Gråt inte Dig vid graven
    trött!
Jag finns ej där, jag har
    ej dött

338

Kom till mig om kvällen
efter en lång och rik dag,
när jorden doftar och
molnen vilar som berg på
avstånd
Lycklig då vill jag skiljas
ifrån allt som varit mitt
Låt mig till avsked blott
höra fågelns sång
som en flöjt från min
ungdoms sollysta ängar

339

Från höga skyn hördes
    fågelsången
Över vattnets stilla spegel
    såg jag solnedgången
Farväl vackra värld

340

Det är någon
som sjunger för mig
när solen har sjunkit
    i väst
Det är någon
som nynnar så sakta
    de visor
jag älskat mest

341

Var skog har nog sin
    källa
var äng sin blomma har
vart hjärta har sin saga
från flydda ungdomsdar
Men skogens källa sinar
och ängens blomma dör
men hjärtats tysta saga
alls ingen tid förstör

342

En ensam seglare,
på väg över djupa vatten
För att känna hav och vind
en sista gång
Att med släckta lanternor,
segla in i den sista natten
När livets dag har blivit
skymning, och tillvaron
för trång
Som en stjärna, som vandrar
över himlen
Är han på väg, på sin sista
seglats

Andliga texter

370

Jag vet att min förlossare
lever
                        (Job 19:25)

371

Herren är min herde,
mig skall intet fattas,
han låter mig vila på gröna ängar,
han för mig till vatten där jag finner ro
                        (Psalt. 23:1-2)

372

Om jag än vandrar i dödsskuggans dal,
fruktar jag intet ont,
ty du är med mig
                        (Psalt. 23:4)

373

I din hand befaller jag min ande,
du räddar mig, Herre,
du trofaste Gud
                        (Psalt. 31:6)

374

Såsom hjorten längtar till vattenbäckar,
så längtar min själ efter dig, o Gud
                        (Psalt. 42:2)

375

Sänd ett ljus och din sanning,
må de leda mig, må de föra mig
till ditt heliga berg
och till dina boningar
                        (Psalt. 43:3)

376

Din nåd är bättre än liv
                        (Psalt. 63:4)

377

Herrens nåd varar från evighet
till evighet över dem som fruktar
honom
                        (Psalt. 103:17)

378

Jag skall få vandra inför Herren
i de levandes land
                        (Psalt. 116:9)

379

Du omsluter mig på alla sidor
och håller mig i din hand
                        (Psalt. 139:5)

380

Frukta inte, ty jag har befriat dig,
jag har kallat dig vid mitt namn,
du är min
                        (Jes. 43:1)

381

Herren är god mot dem som väntar på
honom, mot den själ som söker honom
                    (Klagovisorna 3:25)

382

Ske din vilja,
såsom i himmelen,
så ock på jorden
                        (Matt. 6:10)

383

Låt barnen komma hit till mig
och hindra dem inte:
Guds rike tillhör sådana som de
                        (Mark. 10:14)

384

Herre, nu låter du din tjänare gå hem
i frid..
                        (Luk. 2:29)

385

Gud är inte en Gud för döda, utan för
levande,
ty för honom är alla levande
                        (Luk. 20:38)

386

Så älskade Gud världen att han gav den
sin ende son, för att de som tror på
honom inte skall gå under utan ha
evigt liv
                        (Joh. 3:16)

387

Jesus sade: Jag är uppståndelsen
och livet
Den som tror på mig skall leva
om han än dör
                        (Joh. 11:25) 

388

Det som blir sått förgängligt
uppstår oförgängligt
Det som blir sått föraktat
uppstår i härlighet
Det som blir sått svagt
uppstår fullt av kraft
                    (1 Kor. 15:42-43)

389

Vänligt över jorden glänser
strålen av ett himmelskt hopp
Stilla inom tidens gränser
evighetens sol går opp,
ack, så stilla att mitt öga
hennes sken fördraga må
och Guds dolda råd förstå
                (Sv.ps. 34:1)

390

Du som gick före oss
längst in i ångesten
hjälp oss att finna dig,
herre, i mörkret
                (Sv.ps. 74:1)

391

Gud som haver barnen kär,
se till mig som liten är
Vart jag mig i världen vänder
står min lycka i Guds händer
Lyckan kommer, lyckan går,
du förbliver, fader vår
                (Sv.ps. 195:6)

392

Ack, är det redan här så skönt
på denna jord, så härligt grönt,
hur skall det då ej bliva
i himmelen, där Gud berett
vad ingen här i världen sett
och ord ej kan beskriva
                (Sv.ps. 200:5)

393

Allt kött är hö. Allt flyktar här,
och snart förvissna gräsen
Hos dig allena, Herre, är
ett oförgängligt väsen
Min ande giv
det nya liv,
som aldrig skall förblomma,
fast äng och fält stå tomma
                (Sv.ps. 201:4)

394

Uti din nåd, o Fader blid,
från nu och intill evig tid
jag lämnar mig och vad jag har
tag, Herre, allt i ditt försvar
                (Sv.ps. 240:1)

395

Vad han tar och vad han giver,
samme Fader han dock bliver,
och hans mål är blott det ena:
barnets sanna väl allena
                (Sv.ps. 248:5)

396

Hur underlig är du i allt vad du
gör,
vem kan dina vägar förstå?
Men ett är dock säkert: den väg
du mig för
för mig är den bästa ändå
                (Sv.ps. 268:1)

397

Det finns djup i Herrens godhet,
och dess gränser ingen ser
Det finns värme i hans domslut,
mer än någon frihet ger
Det finns underbar förlossning
i det blod som göts en gång
Det finns glädje bortom graven
och en framtid full av sång
                (Sv.ps. 285:1)

398

Ack, när så mycket skönt
i varje åder
av skapelsen och livet sig
förråder,
hur skön då måste själva källan
vara,
den evigt klara
                (Sv.ps. 305:5)

399

När jag lever har jag dig,
dör jag är du kvar hos mig
Om jag lever eller dör,
dig, o Herre, jag tillhör
                (Sv.ps. 308:1)

400

Nu vilar ett hjärta, i ljuset och
friden
de frågor som tystnat har fått sina
svar,
och nödens och ångestens tid är
förliden
för själen, som lyser i Herrens
förvar
                (Sv.ps. 309:1)

401

O Gud, du mig ej överger
när jag i mörkret sänkes ner
Då möter jag ditt under
Som fröet vilar djupt i jord
jag vilar i det skaparord
där sekler är sekunder
                (Sv.ps. 310:1)

402

Tänk, när en gång vart varför
blir besvarat,
var gåta löst, som här
jag grubblat på,
när allting blir av Herren själv
förklarat,
tänk, när jag Herrens väg skall
fullt förstå
                (Sv.ps. 320:2)

403

O Gud, du som de världar ser
varom vi ännu inget vet
Vi skall ej säga: de gått bort
de döda som till dig har gått
De lämnat världen bakom sig
Vi vet de lever inför dig
                (Sv.ps. 486:1)

404

Och herdens röst jag känner,
som ropar mig vid namn,
där väntar mina vänner,
där öppnar Gud sin famn
I Hoppet gläds jag redan
snart finns ej döden mer,
en liten tid och sedan
varann vi återser
                (Sv.ps. 616:2)

405

Någon skall ropa det namn
jag fick i dopet
Någon skall viska det och rösten
är min väns
Och jag skall väckas
av viskningen och ropet,
buren i trofasthet och kärlek
utan gräns
                (Sv.ps. 625:2)

406

Livets Gud,
kärlekens Herre,
tänd för vännen ditt eviga ljus
Kom i vår ensamhet,
kom i vårt mörker
Låt oss känna att du är där
                (Sv.ps. 626:2)

407

Tröstens Gud
Fader för alla,
vännen lämnar vi nu i din hand
Följ oss i vardagen,
hjälp oss att möta
nya dagar i tro på dig
                (Sv.ps. 626:3)

408

Nu är livet gömt hos Gud
Åt honom vi lämnar allt
Hoppet är tänt i tyngsta sorg
Ingen är glömd av Gud
                (Sv.ps. 627:1)

409

Det finns ett hem långt bortom
sorgens hemland
Vad här vi tror skall där bli
uppenbart,
och den som här stått ut i mörka
dagar
skall lyftas upp i ljus som strålar
klart
                (Sv.ps. 638:1)